I punkt 1 har inspiration hämtats från artikel 13 i EG-fördraget, som nu har ersatts av artikel 19 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 14 i Europakonventionen samt artikel 11 i konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin när det gäller det genetiska arvet. I den mån den överensstämmer med artikel 14 i Europakonventionen ska den tillämpas i enlighet med denna.
Det föreligger ingen motsättning eller oförenlighet mellan punkt 1 och artikel 19 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vilken har en annan räckvidd och ett annat syfte; artikel 19 ger unionen befogenhet att anta lagstiftningsakter, inbegripet harmonisering av medlemsstaternas lagar och författningar, i syfte att bekämpa vissa former av diskriminering, som utförligt räknas upp i den artikeln. Sådan lagstiftning får omfatta all verksamhet av medlemsstaternas myndigheter (samt förbindelserna mellan enskilda individer) på alla områden inom gränserna för unionens befogenheter. Bestämmelsen i artikel 21.1 ovan däremot skapar inte någon befogenhet att anta antidiskrimineringslagar på dessa områden av medlemsstatens eller enskildas verksamhet, och inte heller innehåller den ett övergripande förbud mot diskriminering på sådana vittomfattande områden. I stället tar den endast upp diskriminering från unionens egna institutioner och organ vid utövandet av befogenheter som de tilldelats i enlighet med fördragen samt diskriminering från medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Punkt 1 ändrar därför inte vidden av de befogenheter som beviljas enligt artikel 19 och inte heller tolkningen av den artikeln.
Punkt 2 motsvarar artikel 18 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och bör tillämpas i enlighet med den artikeln.